Kan du älska mig om jag faller i tusen bitar?
Var tog det lilla hoppet som jag hade kvar vägen? Elden sprider sig och tar med sig allt. Den gapande tomheten går in genom dörren, slår på kaffekokaren och sätter sig bredvid mörkerflickan och rakbladsvargen med sina vassa tänder. De tittar inte ens åt mitt håll längre. Det gör ingen. Jag känner mig så otroligt ensam men samtidigt vill jag inte vara i närheten av någon annan. Jag låter ingen röra vid mig, är så rädd att de ska upptäcka mina misstag. Nu hugger de in på tårtan och jag vet inte ens vem som fyller år, men inte är det jag. De firar säkert vår sexårsdag, mina följeslagare. Lågan på tårtljuset släcks i takt med tröttheten som kommer över mig. Följeslagarna glufsar i sig tårtan och frågar om jag vill ha, men utbrister sedan: Synd för dig att du är så tjock, annars hade du kanske fått smaka! Hahahaha!
Skrattet lägger sig som motorljud på en väg långt borta. Jag blundar och slår knytnävarna i väggarna, på låren och överallt som jag når. Det blir till blåmärken. Vattenfärg möter vattenyta. Små blommor på papper. Var ska jag gå om jag inte ens kan vara i mitt eget rum utan att bli förföljd av en ständig gråskala? Jag har aldrig tyckt om grått och hur många gånger jag än målar över de gråa väggarna med turkos färg, så går det aldrig bort. Penseln blir grå igen och det turkosa smälter bort, lägger sig som en mulen tisdag runt mina fötter.
Skrattet lägger sig som motorljud på en väg långt borta. Jag blundar och slår knytnävarna i väggarna, på låren och överallt som jag når. Det blir till blåmärken. Vattenfärg möter vattenyta. Små blommor på papper. Var ska jag gå om jag inte ens kan vara i mitt eget rum utan att bli förföljd av en ständig gråskala? Jag har aldrig tyckt om grått och hur många gånger jag än målar över de gråa väggarna med turkos färg, så går det aldrig bort. Penseln blir grå igen och det turkosa smälter bort, lägger sig som en mulen tisdag runt mina fötter.