kanelkyss.blogg.se

Och så glömde jag bort det här igen. Det blir alltid så när jag gör ett halvhjärtat försök till att skriva i någon slags blogg. Jag tycker att jag borde ha lärt mig, men själva idén låter ju så himla rolig. Skriv så mycket du orkar, men inte för mycket och helst om intressanta eller mycket personliga saker, resor, mode eller barn och ha en positiv fasad uppe hela tiden, för annars ser kanske människor att du är en människa. Roligt va? Nej, inte riktigt. Och ja, det här är bara en generalisering, min uppfattning av bloggvärlden. Så nu när jag har kommit över det där med att jag inte har en blogg med en snygg design, vackra foton eller modebilder så tänker jag fortsätt att skriva.
På mitt sätt.

Just nu mår jag faktiskt bra. Det bubblar lite i magen av förväntning när jag säger det. Är det min tur att må bra nu? Jag vet inte, men jag hoppas verkligen på det för annars står jag inte ut. Jag har börjat känna mer och mer glädje. Nej, jag har inte slutat att tänka på rakblad eller smalhet, men jag har slutat använda det för att skada mig själv och det är ett STORT framsteg. För bara några veckor sedan så kunde jag inte ens gå några timmar utan att skada mig. Jag kunde verkligen inte tro att jag skulle sluta, eller ens försöka sluta. Men plötsligt händer det, som dem säger i den där tråkiga kaffereklamen.Sammet växer mer för varje dag och jag älskar honom ovillkorligt. Jag har blivit gruppsekreterare i skolans Amnesty grupp och det är hur roligt som helst. Det känns som att jag gör något väldigt viktigt och jag tror att det är något som har fattats mig. Att känna att jag inte bara tar upp plats utan faktiskt gör skillnad.

 

Har haft en fantastisk dag med kattgos, varma mackor, högläsning ur dagböcker, konstgjorda stjärnhimlar, bokläsning, skratt, kramar, musik och värme. Du är en väldigt viktig del i mitt liv, C. En väldigt viktig del.