kanelkyss.blogg.se

Det finns någonting som jag verkligen inte tolererar. Jag klarar av blickarna och de dömande ögonen, men inte kommentarerna som följer. De sista veckorna har jag gått utan kofta för att det har varit väldigt varmt. Och jag förväntar mig inte att folk ska gå förbi som om jag såg precis likadan ut som alla andra. Det vet jag att jag inte gör. Men det ger inte folk rätten till att kommentera det som är annorlunda. För någon vecka sedan hjälpte jag en vän med hennes hund. Jag gick till en hundrastplats och satte mig ner på en bänk. Efter en liten stund så kom en man in på rastplatsen och satte sig ner bredvid mig. Han sade inte ens hej innan han utbrast "Vad FAN har du gjort på dina armar!?" Jag frös till is. Vad skulle jag svara? Skulle jag ljuga och säga att jag har brottats med en björn och att den vann, som jag gör med småbarn? Eller skulle jag stirra den ovetande gubben i ögonen och säga som det var? Att jag har gjort det mot mig själv? Allt var tyst i några sekunder innan jag fick fram svaret "Jag har varit ledsen". Då log han givmilt och sade att jag skulle ta hand om mig själv i fortstättningen.

Nästa gång jag fick en sådan kommentar var på Coop några dagar efter incidenten med hundägaren. Jag stod utanför affären och letade efter min plånbok i väskan. En kvinna som jag hade sett vid kassan en stund innan, kom fram och lade en hand på min axel. Jag hoppade till och vände mig om, möttes av en främmande gestalt. Det var samma sak den gången, inte ens ett hej. Bara en simpel fråga "Får du hjälp för det där?". Jag förstår att hon menade väl. Hon berättade att hon hade jobbat inom psykiatrin i Lund och vi stod och pratade en stund. Men jag blir fortfarande så frustrerad när jag tänker på det. Jag vill inte att folk ska känna medlidande eller bli äcklade av mina ärr. Och jag vill inte heller vara ett levande kommentarsfält som alla är inbjudna till att skriva i. Det är en sak att titta på mina armar, det är helt okej att göra det. Jag hade själv gjort det om jag inte visste var de där märkena kom ifrån. Allt ovisst är läskigt, I get it. Jag vill inte behöva försvara mig, förklara mig. Jag vill inte behöva dra upp mitt förflutna varenda gång jag går till affären och handlar mat. Det är bara ett par armar med lite för lite hud.