kanelkyss.blogg.se

Sitter på skolbiblioteket och pluggar utvecklingspsykologi. Det är vår någonstans utanför fönstret och allt jag vill springa ut genom de tunga skoldörrarna och aldrig mer komma tillbaka. Jag vet innerst inne att det inte hade hjälpt att fly ifrån allting, men ibland känns det som den bästa utvägen. Den snabbaste. Att springa så långt jag orkar och se var jag hamnar. Men så tänker jag på sommaren och allt roligt som kommer att hända. Kollot med alla de underbara människorna, den goda maten och att få sjunga hela dagarna. Och då är det som att ett litet energifrö gror inom mig, väntar på att få slå ut precis som resten av vårens sprickfärdiga knoppar. Ikväll är det ännu ett HBTQ-möte och sedan ska jag repa lite med Christoffer inför fredag. Det känns så nervöst när jag tänker på vad jag ska utsätta mig för igen, men jag vet att den känslan kommer att försvinna efteråt. Om jag aldrig står på scen igen så kommer inte nervositeten försvinna. Jag måste gå upp och sjunga, göra det jag tycker om och strunta i resultatet. Det som är något av det bästa med jazz är att det inte behöver låta perfekt, att man kan hoppa över någonting utan att det märks så mycket. Jag fullkomligt älskar friheten med den genren. Om jag känner för att låta som en psykotisk anka så skulle jag kunna göra det. Tanken är rolig att leka med. Jag vet inte om jag någonsin kommer att tycka att jag sjunger bra, men jag tänker inte ge upp.


Den här killen gör så att jag orkar: